Jag och Arijan Kan har skrivit vidare, efter vårt förra inlägg där vi diskuterade varför Vänsterpartiet inte har mer folkligt stöd. Här är dagens inlägg:
Det finns en klassdimension i miljöpolitiken. I dag har vi en situation där Vänsterpartiets miljöpolitik i alltför hög grad formuleras av människor som har en relativt privilegierad livssituation och/eller livsstil i urban miljö. Det handlar också om en idealistisk syn på miljön, som blottar en klyfta mellan dem med stort kulturellt kapital och alla andra. Det blir problem när den politiken ska presenteras för människor utanför denna sfär. Vänsterpartiet måste bättre förena klassorganisering med organisering för ett miljömässigt hållbart samhälle och då måste vi driva den typ av miljöpolitik som de flesta förstår och accepterar.
En socialistisk jordbrukspolitik bör utgå från att det behövs ett livskraftigt svenskt jordbruk, som dels håller landskapet öppet och dels förser oss med mat. Livsmedelssuveränitet är en viktig del av en progressiv vänsterpolitik, eftersom den gör oss oberoende av miljöförstörande långväga transporter och stärker vårt nationella oberoende. De grödor som är försvarbara att odla i Sverige bör vi därför också odla i Sverige. Därför är det bekymmersamt att vi i Vänsterpartiet i dag föreslår nationella skatter på både handelsgödsel och bekämpningsmedel. Det gör att svenska jordbruk riskerar att konkurreras ut av andra länders jordbruk, där man fortfarande använder billigt handelsgödsel och bekämpningsmedel för att hålla nere priserna. Sådana krav måste lyftas på internationell nivå istället, så att alla bönder kan konkurrera på lika villkor.
Ekologisk mat har haft ett uppsving de senaste åren. Det hänger ihop med ett motstånd mot just handelsgödsel och bekämpningsmedel och är en trend där medelklassen i städerna i allt högre grad efterfrågar olika former av “naturligt” jordbruk. Detta har även smittat av sig på oss i Vänsterpartiet som nu vill arbeta för 30 % ekologiskt jordbruk till 2030. Enligt de flesta bönder är det en näst intill omöjlig målsättning: Bland annat riskerar vi brist på åkermark, kraftigt höjda produktionskostnader och mindre kvantiteter när en stor del av produktionen ska vara ekologisk.
Logiken i diskussionen om konventionellt kontra ekologiskt jordbruk rimmar illa i en socialistisk analys. Uppdelningen av en stor andel konventionellt jordbruk, utpekat som miljömässigt skadligt, kombinerat med en liten andel “ekologisk” och ”hållbar” är orimlig. Ett vänsterpartis roll i denna debatt bör vara att driva på för att de regler som finns kring jordbruk och djurhållning i Sverige ska vara adekvata och generella. Behöver något ändras i dessa så ska man förstås ändra på reglerna för jordbruket i sin helhet - inte skapa en nischmarknad för människor med inkomster över genomsnittet.
Något annat som tyvärr också kommit att få fäste i Vänsterpartiet är den debattartikel vi alla har läst tusen gånger: Den om att “vi” konsumerar för mycket. Masskonsumtion belastar miljön och om människor i allmänhet konsumerade mindre så skulle inte lika mycket produceras och då skulle belastningen på miljön minska. Resonemanget används för att motivera en rad förment radikala förslag och säger indirekt: Det gör inget om vanligt folks levnadsstandard försämras eftersom “vi” ändå konsumerar för mycket. Den här argumentationen får ibland också en moralisk underton som går ut på att det är fult och dåligt med materialism.
Men det är en tankevurpa av flera skäl. Först och främst är det dåligt verklighetsförankrat: De flesta arbetande människor vill och skulle behöva konsumera mer, inte mindre. Det är ju hela poängen med arbetarrörelsens kamp för att förbättra arbetarklassens materiella livsvillkor - att vanligt folk ska ha råd att köpa ett par nya jeans, en bra bil eller en modern mobiltelefon. Dessutom är det en märklig ingång i ämnet. Sanningen är ju den att konsumtion alltid har funnits, och alltid kommer finnas. Konsumtionsmängden är viktig men ur miljöhänseende sekundär. Att vi konsumerar säger egentligen bara att vi köper vad som produceras, och det är just i produktionen miljöaspekten spelar störst roll och där ett vänstersocialistiskt partis fokus bör ligga.
Bilen utgör en av de största frihetssymbolerna för vanligt folk. Den absoluta majoriteten av bilar drivs av bensin och många människor i det här landet är beroende av sin bil för att få jobb och vardag att gå ihop. Det är något vårt parti måste se och acceptera. Att driva på för en höjd bensinskatt är att i praktiken straffbeskatta människor som inte åker tunnelbana till jobbet. Redan i dag utgör skatt och moms mer än hälften av bensinpriset och vi möter ett utbrett folkligt motstånd när vi ytterligare vill höja bensinskatten. En mycket klokare hållning, som flera gånger nämnts i partisammanhang, är förslaget om differentierade bensinskatter: Högre bensinskatt i storstäderna och lägre på landsbygden där människor faktiskt behöver bilen. Ett sådant förslag är både modernt och nytänkande samtidigt som det har potential att tas emot bra bland vanligt folk. Det lanserades 2010 som “hela partiets politik” men verkar sedan dess ha ebbat ut och i valrörelsen 2014 redogjorde Ulla Andersson i en ekonomidebatt för att vi vill ha en bensinskattehöjning på 20 öre. Var står Vänsterpartiet egentligen i frågan?
Ingen kommer förstås undan kärnkraften när man pratar om miljöpolitik. Tack vare vattenkraften, och från 1970-talet kärnkraften, har Sverige kunnat få tillgång till relativt billig och pålitlig energi, med vilken vi har kunnat försörja en industri som släpper ut mindre koldioxid än konkurrerande industrier i andra länder. Vattenkraften är i dag i princip fullt utbyggd - det är bara ett fåtal områden där vattnet ännu forsar fritt. Vårt andra större energislag, kärnkraften, bär i dag upp stora delar av vår elproduktion. Elförbrukningen i Sverige är i dag omkring 140-145 TWh per år - av denna står kärnkraften för cirka 60-65 TWh.
Det finns förstås förnyelsebara energislag - solkraft, vindkraft och biobränslen. Sol- och vindkraft är dock inga alternativ som ersättning för kärnkraften, eftersom de inte producerar el när den behövs. Vi har tillgång till stora mängder biobränslen i Sverige, men skogen är en råvara som konkurrerar med många andra ändamål vilket gör priset för högt för att ersätta relativt billig elektricitet. Om vi ska avveckla kärnkraften helt inom en snar framtid, vilket ju är partiets formella linje, återstår alltså i princip att minska konsumtionen av el.
Visst kan vissa energieffektiviseringar göras när det gäller bostäder och industrier - det är bra och ska uppmuntras. Men vi kan i framtiden också räkna med att fler vill köra elbil, att vi kör fler tåg och bussar på el, att mobilnät och annan datakommunikation byggs ut ytterligare och att våra industrier vill öka produktionen. Det är alltså inte troligt eller rimligt att förvänta sig en generellt minskande efterfrågan på elektricitet - snarare tvärtom. Det kommer troligtvis att behövas ännu mer el i framtiden. Kärnkraften är en befintlig infrastruktur, i de svenska reaktorerna med tillhörande forskning har stora resurser investerats. Nu diskuteras nedläggning av en mindre kärnkraftsreaktor, vilket är rimligt när de inte bär sig ekonomiskt. Men att lägga ner all kärnkraft skulle göra vår elförsörjning beroende av energiproduktion som i praktiken är sämre för miljön än kärnkraften. Kärnkraften behövs och därför bör Vänsterpartiet förespråka intensiv utveckling och forskning inom både kärnkraft och det förnyelsebara. Då kan vi bli Sveriges riktiga miljöparti.
Här är några förslag för att skärpa och utveckla vår politik på miljöområdet:
1. Vänsterpartiet bör i första hand driva på för mer och större svensk livsmedelsproduktion som lyder under bra lagstiftning för odling och djurhållning, istället för att bejaka nischmarknader (typ Krav och eko) för människor med inkomster över genomsnittet.
2. En socialistisk analys på miljöområdet betonar att nyckeln till klimatomställningen finns i produktionen - inte i människors konsumtionsmönster. Att vi konsumerar säger egentligen bara att vi köper vad som produceras, det är just i produktionen miljöaspekten spelar störst roll och också där fokus bör ligga.
3. Vänsterpartiet bör ta nya beslut i frågan om skatter och förespråka differentierad bensinskatt: Höjd bensinskatt i storstaden som kan användas för att finansiera utbyggnad av kollektivtrafiken, och sänkt bensinskatt på landsbygden där människor behöver bilen.
4. Vänsterpartiet bör inte försöka avskaffa det enda energislag som kan producera en stor och jämn mängd elektricitet när den behövs som mest. Kärnkraften bör istället utvecklas för att bli säkrare, mer effektiv och på sikt ge ett mindre farligt avfall. Tekniken finns på idéstadiet men vi behöver en politik som förverkligar den, naturligtvis i kombination med förnyelsebara energilösningar.
Arijan Kan
Nisse Sandqvist
Det finns en klassdimension i miljöpolitiken. I dag har vi en situation där Vänsterpartiets miljöpolitik i alltför hög grad formuleras av människor som har en relativt privilegierad livssituation och/eller livsstil i urban miljö. Det handlar också om en idealistisk syn på miljön, som blottar en klyfta mellan dem med stort kulturellt kapital och alla andra. Det blir problem när den politiken ska presenteras för människor utanför denna sfär. Vänsterpartiet måste bättre förena klassorganisering med organisering för ett miljömässigt hållbart samhälle och då måste vi driva den typ av miljöpolitik som de flesta förstår och accepterar.
En socialistisk jordbrukspolitik bör utgå från att det behövs ett livskraftigt svenskt jordbruk, som dels håller landskapet öppet och dels förser oss med mat. Livsmedelssuveränitet är en viktig del av en progressiv vänsterpolitik, eftersom den gör oss oberoende av miljöförstörande långväga transporter och stärker vårt nationella oberoende. De grödor som är försvarbara att odla i Sverige bör vi därför också odla i Sverige. Därför är det bekymmersamt att vi i Vänsterpartiet i dag föreslår nationella skatter på både handelsgödsel och bekämpningsmedel. Det gör att svenska jordbruk riskerar att konkurreras ut av andra länders jordbruk, där man fortfarande använder billigt handelsgödsel och bekämpningsmedel för att hålla nere priserna. Sådana krav måste lyftas på internationell nivå istället, så att alla bönder kan konkurrera på lika villkor.
Ekologisk mat har haft ett uppsving de senaste åren. Det hänger ihop med ett motstånd mot just handelsgödsel och bekämpningsmedel och är en trend där medelklassen i städerna i allt högre grad efterfrågar olika former av “naturligt” jordbruk. Detta har även smittat av sig på oss i Vänsterpartiet som nu vill arbeta för 30 % ekologiskt jordbruk till 2030. Enligt de flesta bönder är det en näst intill omöjlig målsättning: Bland annat riskerar vi brist på åkermark, kraftigt höjda produktionskostnader och mindre kvantiteter när en stor del av produktionen ska vara ekologisk.
Logiken i diskussionen om konventionellt kontra ekologiskt jordbruk rimmar illa i en socialistisk analys. Uppdelningen av en stor andel konventionellt jordbruk, utpekat som miljömässigt skadligt, kombinerat med en liten andel “ekologisk” och ”hållbar” är orimlig. Ett vänsterpartis roll i denna debatt bör vara att driva på för att de regler som finns kring jordbruk och djurhållning i Sverige ska vara adekvata och generella. Behöver något ändras i dessa så ska man förstås ändra på reglerna för jordbruket i sin helhet - inte skapa en nischmarknad för människor med inkomster över genomsnittet.
Något annat som tyvärr också kommit att få fäste i Vänsterpartiet är den debattartikel vi alla har läst tusen gånger: Den om att “vi” konsumerar för mycket. Masskonsumtion belastar miljön och om människor i allmänhet konsumerade mindre så skulle inte lika mycket produceras och då skulle belastningen på miljön minska. Resonemanget används för att motivera en rad förment radikala förslag och säger indirekt: Det gör inget om vanligt folks levnadsstandard försämras eftersom “vi” ändå konsumerar för mycket. Den här argumentationen får ibland också en moralisk underton som går ut på att det är fult och dåligt med materialism.
Men det är en tankevurpa av flera skäl. Först och främst är det dåligt verklighetsförankrat: De flesta arbetande människor vill och skulle behöva konsumera mer, inte mindre. Det är ju hela poängen med arbetarrörelsens kamp för att förbättra arbetarklassens materiella livsvillkor - att vanligt folk ska ha råd att köpa ett par nya jeans, en bra bil eller en modern mobiltelefon. Dessutom är det en märklig ingång i ämnet. Sanningen är ju den att konsumtion alltid har funnits, och alltid kommer finnas. Konsumtionsmängden är viktig men ur miljöhänseende sekundär. Att vi konsumerar säger egentligen bara att vi köper vad som produceras, och det är just i produktionen miljöaspekten spelar störst roll och där ett vänstersocialistiskt partis fokus bör ligga.
Bilen utgör en av de största frihetssymbolerna för vanligt folk. Den absoluta majoriteten av bilar drivs av bensin och många människor i det här landet är beroende av sin bil för att få jobb och vardag att gå ihop. Det är något vårt parti måste se och acceptera. Att driva på för en höjd bensinskatt är att i praktiken straffbeskatta människor som inte åker tunnelbana till jobbet. Redan i dag utgör skatt och moms mer än hälften av bensinpriset och vi möter ett utbrett folkligt motstånd när vi ytterligare vill höja bensinskatten. En mycket klokare hållning, som flera gånger nämnts i partisammanhang, är förslaget om differentierade bensinskatter: Högre bensinskatt i storstäderna och lägre på landsbygden där människor faktiskt behöver bilen. Ett sådant förslag är både modernt och nytänkande samtidigt som det har potential att tas emot bra bland vanligt folk. Det lanserades 2010 som “hela partiets politik” men verkar sedan dess ha ebbat ut och i valrörelsen 2014 redogjorde Ulla Andersson i en ekonomidebatt för att vi vill ha en bensinskattehöjning på 20 öre. Var står Vänsterpartiet egentligen i frågan?
Ingen kommer förstås undan kärnkraften när man pratar om miljöpolitik. Tack vare vattenkraften, och från 1970-talet kärnkraften, har Sverige kunnat få tillgång till relativt billig och pålitlig energi, med vilken vi har kunnat försörja en industri som släpper ut mindre koldioxid än konkurrerande industrier i andra länder. Vattenkraften är i dag i princip fullt utbyggd - det är bara ett fåtal områden där vattnet ännu forsar fritt. Vårt andra större energislag, kärnkraften, bär i dag upp stora delar av vår elproduktion. Elförbrukningen i Sverige är i dag omkring 140-145 TWh per år - av denna står kärnkraften för cirka 60-65 TWh.
Det finns förstås förnyelsebara energislag - solkraft, vindkraft och biobränslen. Sol- och vindkraft är dock inga alternativ som ersättning för kärnkraften, eftersom de inte producerar el när den behövs. Vi har tillgång till stora mängder biobränslen i Sverige, men skogen är en råvara som konkurrerar med många andra ändamål vilket gör priset för högt för att ersätta relativt billig elektricitet. Om vi ska avveckla kärnkraften helt inom en snar framtid, vilket ju är partiets formella linje, återstår alltså i princip att minska konsumtionen av el.
Visst kan vissa energieffektiviseringar göras när det gäller bostäder och industrier - det är bra och ska uppmuntras. Men vi kan i framtiden också räkna med att fler vill köra elbil, att vi kör fler tåg och bussar på el, att mobilnät och annan datakommunikation byggs ut ytterligare och att våra industrier vill öka produktionen. Det är alltså inte troligt eller rimligt att förvänta sig en generellt minskande efterfrågan på elektricitet - snarare tvärtom. Det kommer troligtvis att behövas ännu mer el i framtiden. Kärnkraften är en befintlig infrastruktur, i de svenska reaktorerna med tillhörande forskning har stora resurser investerats. Nu diskuteras nedläggning av en mindre kärnkraftsreaktor, vilket är rimligt när de inte bär sig ekonomiskt. Men att lägga ner all kärnkraft skulle göra vår elförsörjning beroende av energiproduktion som i praktiken är sämre för miljön än kärnkraften. Kärnkraften behövs och därför bör Vänsterpartiet förespråka intensiv utveckling och forskning inom både kärnkraft och det förnyelsebara. Då kan vi bli Sveriges riktiga miljöparti.
Här är några förslag för att skärpa och utveckla vår politik på miljöområdet:
1. Vänsterpartiet bör i första hand driva på för mer och större svensk livsmedelsproduktion som lyder under bra lagstiftning för odling och djurhållning, istället för att bejaka nischmarknader (typ Krav och eko) för människor med inkomster över genomsnittet.
2. En socialistisk analys på miljöområdet betonar att nyckeln till klimatomställningen finns i produktionen - inte i människors konsumtionsmönster. Att vi konsumerar säger egentligen bara att vi köper vad som produceras, det är just i produktionen miljöaspekten spelar störst roll och också där fokus bör ligga.
3. Vänsterpartiet bör ta nya beslut i frågan om skatter och förespråka differentierad bensinskatt: Höjd bensinskatt i storstaden som kan användas för att finansiera utbyggnad av kollektivtrafiken, och sänkt bensinskatt på landsbygden där människor behöver bilen.
4. Vänsterpartiet bör inte försöka avskaffa det enda energislag som kan producera en stor och jämn mängd elektricitet när den behövs som mest. Kärnkraften bör istället utvecklas för att bli säkrare, mer effektiv och på sikt ge ett mindre farligt avfall. Tekniken finns på idéstadiet men vi behöver en politik som förverkligar den, naturligtvis i kombination med förnyelsebara energilösningar.
Arijan Kan
Nisse Sandqvist
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar