Här kommer en text som jag har skrivit tillsammans med Arijan Kan:
Det är nu lite mer än en månad sedan riksdagsvalet 2014. Den så kallade vänstervinden till trots samlade arbetarrörelsens partier - Vänsterpartiet och Socialdemokraterna - tillsammans bara drygt var tredje väljare. Snubblande nära det valresultat som fyra år tidigare utlöste kriskommissioner i bägge partierna.
Samtidigt finns förstås också ljuspunkter. Vänsterpartiet har kraftigt ökat sitt medlemsantal och i ett antal län och kommuner gör vi relativt starka valresultat. Partiet håller också på att utvecklas mot att bli en mer välfungerande organisation. Vi har en partiledare som är omtyckt och som vanligt folk faktiskt känner förtroende för, vilket har lett till ökat förtroende för partiet i största allmänhet.
Samtidigt är Vänsterpartiet fortfarande 100 år efter partibildandet en i huvudsak tämligen svag politisk kraft när det gäller reellt politiskt inflytande och resultat i allmänna val. Man saknar förmåga att vara ett folkligt vänsteralternativ som attraherar arbetarklassen. Valet 2014 förblir därför, ur Vänsterpartiets perspektiv, ett ganska normalt val där omkring 95 procent av svenska folket inte röstar på oss.
Som vi ser det har Vänsterpartiet två centrala utmaningar. På kort sikt är det uppenbart att partiet inte klarar av kampen om medelklassväljarna mot Miljöpartiet och Feministiskt Initiativ. Vi klarar inte heller av att utmana Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna om de “traditionella” arbetarklassväljarna i någon vidare utsträckning. Vi upplevs ofta som flummiga och avvikande, särskilt från de människor vi säger oss vilja representera: Den traditionella arbetarklassen. Det handlar om “vanligt folk”, som lever i heterosexuella relationer, jobbar på vanliga jobb och tar bilen dit, sällan pratar politik runt köksbordet och inte delar föräldraförsäkringen lika, tycker om att gå på bio och se barnen spela innebandy eller fotboll, mest ser fram emot semestern och blir lite för fulla på krogen.
På ett djupare och mer långsiktigt plan har partiet ännu inte kommit ur den drygt 25 år gamla ideologiska förvirringen sedan murens fall. Det var förstås korrekt att lämna en identitet, vokabulär och politisk inriktning som är förbrukad. Men i farten övergavs samtidigt viktiga delar av en traditionell socialistisk maktanalys till förmån för, i tidsandan, mer populära analysverktyg. I samhällsdebatten och i den idédebatt som förs i partiet för tongivande vänsterpartister fram allt från postmodernism såsom queer, vegetarianism och intersektionalitet till marginella, idealistiska idéer om konsumtionskritik och fri invandring.
Det leder till att Vänsterpartiet främst får en attraktionsförmåga hos dem som tilltalas av dessa teorier och idéer. Det tenderar att framför allt handla om delar av den “kreativa klassen”: Människor som inte nödvändigtvis har något större ekonomiskt kapital, men ett desto bredare kulturellt kapital. Arbetarrörelsen i allmänhet och Vänsterpartiet i synnerhet bör notera hur just denna typ av social kultur i allt större utsträckning har seglat upp som en av de viktigaste skiljelinjerna mellan partierna och deras sympatisörer. Det politiska etablissemanget i Sverige är idag enkelspårigt och alla uppvaktar till stora delar en politiskt korrekt och liberalt sinnad medelklass. Partierna attraherar väljare genom liberala slagord om öppenhet, tolerans och individualism – värderingar som har störst popularitet inom just denna klass men blir ett rött skynke för SD:s arbetarväljare och alienerar snarare än attraherar traditionella väljare ur arbetarklassen.
Denna insikt verkar tyvärr lysa med sin frånvaro i eftervalsdebatten. Istället verkar slutsatserna vara ungefär desamma som vänstern alltid drar: “Det är inte vi eller vår politik det är fel på - utan borgerlig media/hur vi kommunicerar/vilka frågor vi lyfter/hur tydliga vi är mot väljarna”. Detta har blivit ett självspelande piano som gör att kapaciteten att ompröva den egna politiken blivit lidande. Låt oss därför föreslå en radikalt annorlunda slutsats av Vänsterpartiets valresultat: Tänk om det är så att vanligt folk förstår precis vad vi säger, men helt enkelt inte tycker om det?
Vänsterpartiet har ett starkt rättvisepatos i välfärdsfrågor och arbetsrätt - det är helt enkelt frågor där många människor tycker som oss. Samtidigt ser vi hur Vänsterpartiet möter motstånd i arbetarklassen när det gäller frågor som rör exempelvis migrations-, försvars- och jämställdhetspolitiken. Med handen på hjärtat: Vad har vi i vänstern för relevanta svar på dessa frågor idag? Många människor upplever tiggeriet vid våra affärer, busstationer och torg som obekvämt och provocerande, vad gör vi åt det? Varför vill vi inte ordentligt stärka försvaret när Sverige allt tätare utsätts för militära påfrestningar av olika slag? Hur kan det komma sig att många förknippar oss med marginella jämställdhetspolitiska frågor som genusdagis och HBTQ-certificering av vården istället för traditionella och breda vänsterlösningar? En stor del av det som lockar arbetarväljare till exempelvis Sverigedemokraterna är deras problembeskrivning. Väljarna känner inte igen sig i Vänsterpartiets verklighetsbeskrivning och delar därför inte våra politiska slutsatser. Vi upplevs alltför ofta som en del av ett politiskt korrekt etablissemang som viftar bort frågor som känns angelägna för vanligt folk och istället går i bräschen för twitterdrev och marginella politiska kulturdebatter.
Vänstern och arbetarrörelsen måste hitta tillbaka till arbetarklassen och stödja sig mer mot den än mot akademiker, proffstyckare och politiskt korrekta smakdomare. Vår partikultur och politik måste i första hand utformas av och för exempelvis undersköterskor, metallarbetare och snickare. Traditionell arbetarrörelsepolitik, utan akademiska analyser och svåra ord, med utgångspunkt i vanligt folks vardag tar oss en bra bit på vägen. Vi behöver besvara människors oro kring olika samhällsproblem ur ett konstruktivt och realpolitiskt vänsterperspektiv. Det gäller även om frågorna som ställs är obekväma eller uttalas med en vokabulär som verkar anstötlig i politiskt upplysta kretsar.
Vi måste våga göra en självständig och modern socialistisk analys om vi vill ha förutsättningar att vinna förtroende hos arbetarklassen. Bara då kan Vänsterpartiet inta rollen som ett folkligt, socialistiskt vänsterparti. Men det kommer inte att vara möjligt utan att slakta några heliga kor.
Arijan Kan
Fackligt förtroendevald och riksdagskandidat i valet 2014
Nisse Sandqvist
Politisk sekreterare och kommungruppledare i Östersund
Det är nu lite mer än en månad sedan riksdagsvalet 2014. Den så kallade vänstervinden till trots samlade arbetarrörelsens partier - Vänsterpartiet och Socialdemokraterna - tillsammans bara drygt var tredje väljare. Snubblande nära det valresultat som fyra år tidigare utlöste kriskommissioner i bägge partierna.
Samtidigt finns förstås också ljuspunkter. Vänsterpartiet har kraftigt ökat sitt medlemsantal och i ett antal län och kommuner gör vi relativt starka valresultat. Partiet håller också på att utvecklas mot att bli en mer välfungerande organisation. Vi har en partiledare som är omtyckt och som vanligt folk faktiskt känner förtroende för, vilket har lett till ökat förtroende för partiet i största allmänhet.
Samtidigt är Vänsterpartiet fortfarande 100 år efter partibildandet en i huvudsak tämligen svag politisk kraft när det gäller reellt politiskt inflytande och resultat i allmänna val. Man saknar förmåga att vara ett folkligt vänsteralternativ som attraherar arbetarklassen. Valet 2014 förblir därför, ur Vänsterpartiets perspektiv, ett ganska normalt val där omkring 95 procent av svenska folket inte röstar på oss.
Som vi ser det har Vänsterpartiet två centrala utmaningar. På kort sikt är det uppenbart att partiet inte klarar av kampen om medelklassväljarna mot Miljöpartiet och Feministiskt Initiativ. Vi klarar inte heller av att utmana Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna om de “traditionella” arbetarklassväljarna i någon vidare utsträckning. Vi upplevs ofta som flummiga och avvikande, särskilt från de människor vi säger oss vilja representera: Den traditionella arbetarklassen. Det handlar om “vanligt folk”, som lever i heterosexuella relationer, jobbar på vanliga jobb och tar bilen dit, sällan pratar politik runt köksbordet och inte delar föräldraförsäkringen lika, tycker om att gå på bio och se barnen spela innebandy eller fotboll, mest ser fram emot semestern och blir lite för fulla på krogen.
På ett djupare och mer långsiktigt plan har partiet ännu inte kommit ur den drygt 25 år gamla ideologiska förvirringen sedan murens fall. Det var förstås korrekt att lämna en identitet, vokabulär och politisk inriktning som är förbrukad. Men i farten övergavs samtidigt viktiga delar av en traditionell socialistisk maktanalys till förmån för, i tidsandan, mer populära analysverktyg. I samhällsdebatten och i den idédebatt som förs i partiet för tongivande vänsterpartister fram allt från postmodernism såsom queer, vegetarianism och intersektionalitet till marginella, idealistiska idéer om konsumtionskritik och fri invandring.
Det leder till att Vänsterpartiet främst får en attraktionsförmåga hos dem som tilltalas av dessa teorier och idéer. Det tenderar att framför allt handla om delar av den “kreativa klassen”: Människor som inte nödvändigtvis har något större ekonomiskt kapital, men ett desto bredare kulturellt kapital. Arbetarrörelsen i allmänhet och Vänsterpartiet i synnerhet bör notera hur just denna typ av social kultur i allt större utsträckning har seglat upp som en av de viktigaste skiljelinjerna mellan partierna och deras sympatisörer. Det politiska etablissemanget i Sverige är idag enkelspårigt och alla uppvaktar till stora delar en politiskt korrekt och liberalt sinnad medelklass. Partierna attraherar väljare genom liberala slagord om öppenhet, tolerans och individualism – värderingar som har störst popularitet inom just denna klass men blir ett rött skynke för SD:s arbetarväljare och alienerar snarare än attraherar traditionella väljare ur arbetarklassen.
Denna insikt verkar tyvärr lysa med sin frånvaro i eftervalsdebatten. Istället verkar slutsatserna vara ungefär desamma som vänstern alltid drar: “Det är inte vi eller vår politik det är fel på - utan borgerlig media/hur vi kommunicerar/vilka frågor vi lyfter/hur tydliga vi är mot väljarna”. Detta har blivit ett självspelande piano som gör att kapaciteten att ompröva den egna politiken blivit lidande. Låt oss därför föreslå en radikalt annorlunda slutsats av Vänsterpartiets valresultat: Tänk om det är så att vanligt folk förstår precis vad vi säger, men helt enkelt inte tycker om det?
Vänsterpartiet har ett starkt rättvisepatos i välfärdsfrågor och arbetsrätt - det är helt enkelt frågor där många människor tycker som oss. Samtidigt ser vi hur Vänsterpartiet möter motstånd i arbetarklassen när det gäller frågor som rör exempelvis migrations-, försvars- och jämställdhetspolitiken. Med handen på hjärtat: Vad har vi i vänstern för relevanta svar på dessa frågor idag? Många människor upplever tiggeriet vid våra affärer, busstationer och torg som obekvämt och provocerande, vad gör vi åt det? Varför vill vi inte ordentligt stärka försvaret när Sverige allt tätare utsätts för militära påfrestningar av olika slag? Hur kan det komma sig att många förknippar oss med marginella jämställdhetspolitiska frågor som genusdagis och HBTQ-certificering av vården istället för traditionella och breda vänsterlösningar? En stor del av det som lockar arbetarväljare till exempelvis Sverigedemokraterna är deras problembeskrivning. Väljarna känner inte igen sig i Vänsterpartiets verklighetsbeskrivning och delar därför inte våra politiska slutsatser. Vi upplevs alltför ofta som en del av ett politiskt korrekt etablissemang som viftar bort frågor som känns angelägna för vanligt folk och istället går i bräschen för twitterdrev och marginella politiska kulturdebatter.
Vänstern och arbetarrörelsen måste hitta tillbaka till arbetarklassen och stödja sig mer mot den än mot akademiker, proffstyckare och politiskt korrekta smakdomare. Vår partikultur och politik måste i första hand utformas av och för exempelvis undersköterskor, metallarbetare och snickare. Traditionell arbetarrörelsepolitik, utan akademiska analyser och svåra ord, med utgångspunkt i vanligt folks vardag tar oss en bra bit på vägen. Vi behöver besvara människors oro kring olika samhällsproblem ur ett konstruktivt och realpolitiskt vänsterperspektiv. Det gäller även om frågorna som ställs är obekväma eller uttalas med en vokabulär som verkar anstötlig i politiskt upplysta kretsar.
Vi måste våga göra en självständig och modern socialistisk analys om vi vill ha förutsättningar att vinna förtroende hos arbetarklassen. Bara då kan Vänsterpartiet inta rollen som ett folkligt, socialistiskt vänsterparti. Men det kommer inte att vara möjligt utan att slakta några heliga kor.
Arijan Kan
Fackligt förtroendevald och riksdagskandidat i valet 2014
Nisse Sandqvist
Politisk sekreterare och kommungruppledare i Östersund
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar