Skolan ett statligt ansvar?

ABF-huset i Stockholm, tisdag kväll, fullsatt seminariesal, tre kvinnor framme i panelen. Ämnet var skolan i privatiseringarnas tidsålder. Inte mycket nytt framkom under presentationerna som i stort var anpassade efter publiken - i övre medelåldern och uppåt. Här tycker jag att arrangörerna ABF och Nätverket Gemensam Välfärd borde appellera mer till ungdomar; vi var en handfull sådana närvarande av knappt 80 i publiken.

Ann-Marie Lindgren från Arbetarrörelsens Tankesmedja och Eva-Lis Sirén från Lärarförbundet redovisade sina respektive perspektiv på skolans utveckling de senaste 20 åren. Som tur var piggade tidigare jämställdhetsutredaren och Ordfront-direktören Gertrud Åström upp som samtalsledare med sin norrbottniska.

I seminariebeskrivningen stod om konflikten mellan statligt och kommunalt ansvar för skolan, men föreläsarna berörde det bara som hastigast. Därför ställde jag en fråga om hur de ser på de ansvarigas - kommunerna och dess politiker - roll i skolans utveckling.

Min uppfattning, åtminstone från min horisont i Norrlands inland, är att skolpolitikerna i största allmänhet har dålig kontroll över skolan. I nämnder och styrelser sitter folk vars beslut mestadels handlar om pengar och fysisk skolplanering. Kvalitetsuppföljning och utvecklingsarbete har andra hand om - tjänstemän eller konsulter. Inte för att lokala skolpolitiker är oengagerade eller dåliga, utan för att systemet inte ger dem särskilt stort manöverutrymme. Häri tror jag en förklaring ligger till att lärare i kommunala skolor upplever det som att beslutsvägarna är långa och arbetssätten trögföränderliga. Lösningen torde vara att antingen satsa rejält på att styra hårdare från staten/ge skolpolitiker tydligare mandat, eller helt enkelt ta tillbaka skolan i statlig regi. Det senare är att rekommendera för mitt hemlän, där i vissa kommuner skolor snart riskerar att ha upptagningsområden på tio tusen kvadratkilometer.

Ett annat viktigt område är det som Eva-Lis Sirén underströk, nämligen lagstiftningens, statsstödens och de statliga kontrollorganens omfattning, kort sagt riksdagsmajoritetens ansvar. Genom att ge kommuner, vars ekonomier i många fall vacklar betänkligt, fullt finansieringsansvar både för den egna skolan och för alla privata som så önskar har staten gjort skolan till en arena där skolkvalitet beror på kommunens status. Här kan en del göras med framför allt direkt ökade anslag till skolorna. Tillbaka med resurser till elevhälsa och annan resurspersonal, öka lärarlönerna, reformera arbetsorganisationerna underifrån. Mer fotfolk, färre mellanchefer. Och gör gärna skolan statlig, om än varken Lindgren eller Sirén ville gå tillbaka till statligt "som det var förut". Nej, men vi borde kunna förstatliga skolan på ett nytt sätt.

Privatskolorna, då? De fristående skolorna är varken bättre eller sämre än kommunala, som Lindgren så klokt och eftertänksamt konstaterade. Och när det enda som i grunden skiljer de kommunala och de fristående skolorna åt är ägandeformen, tycker jag att förslaget till beslut är rätt uppenbart: Bort med fristående skolor och fram för bättre offentliga.

Sett och läst

Bodde jag i Stockholm skulle jag göra betydligt fler besök i stadens ABF-hus än vad jag gör i Östersund. Anledningen är helt och hållet politisk: ABF i Östersund anordnar företrädesvis föreläsningar som jag kategoriserar som "flum, feelgood och new age", medan man i Stockholm, åtminstone rätt ofta, är politiska i enlighet med arbetarrörelsens traditioner.

Så anordnas exempelvis på ABF-huset i Stockholm årligen Socialistiskt Forum, där massor av bra saker sägs. Tankesmedjan Konflikt tog under 2009 års forum på sig att dokumentera några av arrangemangen på film. Ett av inslagen är "Media, arbetarrörelsen och makten över tanken", ett samtal mellan Åsa Linderborg, kulturchef på Aftonbladet, Ali Esbati, anställd av Manifest Analyse i Norge och Daniel Suhonen, redaktör för SSU:s tidskrift Tvärdrag. En sympatisk samling människor som resonerar mycket klokt kring arbetarrörelsen/vänstern och media. Se filmen här! Efter en lite seg inledning kommer det första inlägget cirka 10 minuter in.

Nämnde Suhonen har tillsammans med en annan otroligt skicklig journalist, Dan Josefsson, skrivit i dagens Aftonbladet om den socialdemokratiska elitens tidskrift Arena. Här kan man tro att Suhonen bara är bitter mot sin konkurrent på tidningsmarknaden, men läser man artikeln så förstår man bättre. En nyktrare socialdemokratisk analys av sosseelitens idédebatt får man nämligen leta efter. Läs den här!

Uppdatering: Givetvis måste den kritiska socialdemokratiska rösten rättas av en inte fullt så kritisk, men Helle Klein ger i sitt blogginlägg plumpheten ett nytt ansikte...

Att läsa om och försöka begripa sin omvärld är ett stort projekt i vårt så kallade informationssamhälle. Det är inte alltid helt lätt att veta var man ska börja. Men med hjälp av Dagens Konflikt och Aftonbladet Kultur kan man i alla fall börja skönja strukturer och konturer i samhällsbilden. Man kan ju börja med att läsa och lyssna på det som gör en gott...

Sett och hört

Nu tänker jag börja blogga lite oftare. Det är så förbannat mycket man går och blir så förbannat förbannad på. Som den där Edvard Unsgaard, som var journalist för Sveriges Radios Ekot fram till valet 2006 då han anställdes av Fredrik Reinfeldt som statsministerns pressekreterare.

Han har nyligen hamnat i visst blåsväder med en avslöjande uppdatering på Facebook, som röjer hans klassiskt moderata människosyn:


Vänsterpartisten Erik Berg kontrar desto bättre (klicka på bilden för större text):


Under avdelningen "hört" har vi årets hittills roligaste radioinslag, P3-programmet Brunchrapporten som frågar sig hur en socialistisk såpa ser ut. Vänsterpartiets Hans Linde ger en klockren, initierad beskrivning.