17 december 2010

Socialdemokrater till salu

Möjligen inspirerade av Wikileaks, definitivt som en del i spelet inför Socialdemokraternas kongress nästa år, har Aftonbladet i dag publicerat dokument som visar hur Svenskt Näringsliv "köpt" socialdemokratisk politik. Det som nu avslöjas är ytterst graverande för hela den socialdemokratiska rörelsen, inte bara för partiet. Den gråzon som rörelsens ledande företrädare har hamnat i måste tas på allvar och det här får inte viftas bort som illsint smutskastning.

Svenskt Näringsliv, borgarklassens viktigaste och mest verkningsfulla verktyg, har ryckt fram i hela samhället från slutet av 1980-talet. Stiderna om ekonomisk fördelningspolitik och löntagarorganisering vann man tidigt. De senaste åren har framryckningen intensifierats och nått ut till fler arenor (lokaltidningar luras att publicera paketerade "reportage", exempelvis). Strategin mot Socialdemokraterna verkar just nu vara att köpa dess ledande personligheter, rakt av. Genom att erbjuda poster som konsulter och spinndoktorer åt lovande sossar i karriären får Svenskt Näringsliv tillgång till vänligt inställda och högt betrodda agenter i fiendeland.

Därutöver har delar av den socialdemokratiska partitoppen alldeles på egen hand glidit från arbetarrörelsens domäner över till näringslivets på senare år. Exemplen i Göran Perssons uppdrag för Bil Sweden, Wanja Lundby-Wedins oförmåga att företräda rätt intressen i bolagsstyrelser och att Thomas Bodström sitter i styrelsen för ett av de stora privata skolbolagen är obehagliga. Genom detta blir situationen i Sverige alltmer lik den i Förenta staterna, där makthavarna vandrar närmast friktionsfritt mellan topposter på Wall Street, i Vita huset och i de två dominerande politiska partierna.

Parallellt med detta stegras alltså Svenskt Näringslivs angrepp mot skatter och regleringar och mot de rättigheter och möjligheter inom det kapitalistiska systemet som arbetarrörelsen har tillkämpat sig. Givetvis blir det lättare att gå på offensiven när flera betydelsefulla personer på motståndarsidan har personligt intresse i det privata näringslivets framgångar.

Vilken trovärdighet har till exempel tidigare SSU-ordföranden Niklas Nordström, när han i egenskap av PR-konsult styr den socialdemokratiska interna debatten enligt uppdrag från Svenskt Näringsliv? Vilken trovärdighet har skribenten för "radikala och progressiva" Arenagruppen, Håkan A Bengtsson, när han enligt näringslivets kommunikationsplan förespråkar mer av marknadsinflytande?

Ändå förvånade det mig att höra hur Mona Sahlin så metodiskt avförde faktisk socialdemokratisk politik till förmån för Svenskt Näringslivs verklighetsbeskrivning, när hon höll sitt "avskedstal" på SAP:s förtroenderåd häromveckan. I talet lägger hon stor vikt vid att ogiltigförklara den kritik som Socialdemokraterna på goda grunder har uttryckt mot var och en av den borgerliga regeringens destruktiva skattesänkningar.

Om det finns någon kris i den svenska arbetarrörelsen i dag så består den i just detta: Rörelsens kanske mest framträdande företrädare har ideologiskt och ekonomiskt knutit vänskapsband med fienden. Det har gjort att den politik man förespråkar i program och i rörelsen internt står i motsättning till vad många företrädare faktiskt tycker och gör. Konflikten mellan den stora massan S-medlemmar och de "köpta" företrädarna måste diskuteras seriöst. Lösningen ligger inte i att gulla sig till samförstånd med Svenskt Näringsliv, utan i att finna en gångbar strategi för att beröva Svenskt Näringsliv dess makt över samhällsutvecklingen. Det är politiken - inte partiet Moderaterna - som utgör fienden. Socialdemokraterna kan inte gå till ännu två val 2014 med ledande företrädare som egentligen tycker att motståndarnas politik känns bättre.

- - -

Uppdatering: Ali Esbati beskriver läget på ett roligare sätt här. Och så två socialdemokratiska kommentarer som jag vill återge här:

Att Svenskt Näringsliv vill driva partiet höger ut lär knappast förvåna någon. Men att kända, respekterade partister låter sig köpas för detta ändamål är skrämmande.
Att under täckmantel av sitt medlemskap i partiet och med pengar från Svenskt Näringsliv arbeta för att driva partiet till höger, är inget annat än ett stort svek.
Finns det inte någon heder kvar hos somliga ”partikamrater”?
Lena Sandlin, politisk redaktör på Västerbottens Folkblad

Jo, man kan ha synpunkter på hur dessa personer har agerat, men i så fall glöm inte vad som är grunden för det som hänt – nämligen att näringslivet är oroliga över att arbetarrörelsen inte längre har en trovärdig politik för hur de välståndsbringande krafterna ska utvecklas.
Och det är inte bara svenskt näringsliv som är nervösa över detta, utan väljarna har redan upptäckt det och tagit konsekvenserna, genom att vända partiet ryggen.
Drygt tjugo procent av det arbetande folket röstar på arbetarepartiet nuförtiden.
Detta borde socialdemokraterna oroa sig för, mer än de är förbannade över att svenskt näringsliv vill hjälpa dem att göra något åt det.
Stig-Björn Ljunggren, statsvetare (!)

06 november 2010

Kultur och bildning för frihet

I dag har vi haft årsmöte med Ung Vänster Östersund. Jag kan inte komma på något tillfälle - ja, det ska vara kongressen i så fall - när jag känner lika stor glädje och framtidstro som när vi unga träffas i vår samlingslokal och utövar demokrati och bildning tillsammans.

Mest är det trivsamt, men det finns mycket djupare, och allvarliga, skäl att uppskatta vår organisering. Det räcker med att titta ut över horisonten och ner mot Stockholm för att se eländet breda ut sig: Afghanistan-krig, orättfärdiga regler på arbetsmarknaden, vidrig fördelningspolitik, flerfrontskrig mot facket, marsch för övervakningsstat...

Ett tacksamt vapen mot apati och rädsla för de kyliga högervindarna är kultur och då framför allt satir. Inför valet gjorde Henrik Dorsin en av de mest slagkraftiga satirerna i modern tid över folkpartiledaren Jan Björklund (video här):
Vem vill ha fler poliser på stan?
Jan…
Vem gillar krig i Afghanistan?
Jan…

I svenska folkets integritet
och frihet ger du blanka fan
En liberal voyeur
som får ståfräs av Ipred och FRA:n

Vem stramat åt i vår läroplan?
Jan…
Vem sätter skräck i grundskolans barn?
Jan…

Vem föredrar en uniform
framför såväl burka som kaftan?
Ja, när jag hör ditt burka-tjat
jag undrar, har du vikariat
som sverigedemokrat, har du?
Jan...

Så vem vill kontrollera vart LAN?
Jan…
Vem säger ”Väx upp!” till Peter Pan?
Jan…

Vem drömmer våta drömmar
om en skola där vi agar våra barn?
Vem skulle må kalas, ja,
om han i JAS fick bomba Teheran?

Vem äter skinka på ramadan?
Jan…
Vem i vår riksdag är minst human?
Jan…

Ja, när jag hör ditt ordningssnack
jag tror din förebild är ack
mer Franco än Barack, är den?
Jan...
Nu väntar en höst och vinter full av aktiviteter för att mota bort kylan. Alltmedan förslagen haglar från borgerligt håll om mer repression, krig, orättvisor och marknadsdiktatur, kommer vi att resa socialistiska krav för förändring. Nu vänder vi vinden och värmer upp det politiska klimatet. Den lilla klick av människoföraktande elitister som styr ska vi se till att göra oss fria ifrån!

05 november 2010

Därför diggar jag P3

Tankesmedjan i P3 sänder den rappaste och fräckaste samhällskritiken i Sverige just nu. I torsdagens program riktade smedjan skarp kritik mot de egna kanalcheferna och mot typ alla andra i medie-, politiker- och kändisvärlden.

Genom att plocka isär uttalanden från diverse potentater i smådelar och reda ut vad som sägs och hur detta förhåller sig till verkligheten, lyckas Tankesmedjan gång på gång klä av makthavare av alla sorter. Oavsett om det är en rektor på en skola eller en politisk ledare eller den egna radiokanalens programchef som sagt något märkligt så smulas argumenten sönder med en rejäl dos humor. En smart sorts humor, som når längre än annan humor i samma kanal.

En del, som Jonatan Unges krönika om just P3:s programchefs märkliga agerande kring avstängningen av en anställd, är befriande rakt och riktigt sagt. Annat är mest fräckt, nästan utmanande elakt - som Sara Hanssons telefonsamtal med tidigare ministern med ansvar för invandrarfrågor, Birgit Friggebo:
Sara Hansson: Många drar ju paralleller med situationen i Sverige i början av 90-talet, med ekonomisk kris och ett främlingsfientligt parti i riksdagen. Så jag tänkte, vad göra? De löste ju den situationen. Vem var med och löste den? Nu har jag grävt upp ett gammalt 90-talslik och bett om hjälp…

Birgit Friggebo: Birgit Friggebo.

SH: Hej, är det Birgit Friggebod?

BF: Ja.

SH: Jag heter Sara Hansson och jag ringer från Sveriges Radio Malmö. Och som du kanske har hört har vi en ny Lasermannen här nu och du minns ju den förra för då var ju du aktiv politiker för Folkpartiet. Så eftersom du var med då så undrar jag vad du tror att man ska göra nu, om du skulle vilja komma till Malmö och prata om dina erfarenheter från den tiden och så.

BF: Det vill jag inte.

SH: Kanske gemensamt i en sal sjunga ”We Shall Overcome”?

BF: Varför det?

SH: Kanske? Man ska ju aldrig ge upp, säger man ju. Eller?

BF: Nej du, det lurar du mig inte till. Nej, jag har slutat att vara offentlig person.

SH: Okej, men en sista gång, kanske bara sjunga den sången? Upp på hästen igen, bara… ”We shall overcooome…”
Kanske skulle någon invända att tankesmederna bär sig respektlöst åt. Ja, kanske är det så. Men inte mer respektlöst än att det möjligen matchar samhällstoppens respektlöshet mot vanligt folk.

I ett samhälle fullt av verklighetsfrånvända människor på höga poster kommer satiren att bli grotesk i samma omfattning. Om vi inte hade P3 och Tankesmedjan skulle många av oss svälja de mest märkliga uttalanden som fälls av viktigpettrar i media. Det är bättre ju fler som nås av de samhällskritiska diskussionerna, både i P1 och i lite högre tempo i P3. Licensfinansierad public service är helt nödvändigt om vi ska ha en chans att få demokratin på rätt köl igen.

04 november 2010

Första fullmäktige

Just hemkommen från mitt första sammanträde i kommunfullmäktige är jag lite förundrad över den dåliga mötesordning som råder. Ledamöterna är oense i frågor om grundläggande mötesformalia, och det känns märkligt när man som jag är van vid Ung Vänsters totala formella korrekthet.

Annars löper det på som jag hade förväntat mig. Frågor avgörs inte i fullmäktige, utan dessförinnan i de förhandlingar som förs i olika organ. Hur mycket jag än vill ha förändringar i ett par av de beslut vi fattade i kväll vet jag att det inte är någon idé att försöka - det får tas nya beslut senare, när kritiken har fått valsa runt i korridorerna.

Största bekymret under den här mandatperioden tror jag kommer att bli ekonomin. Vi har ett fantastiskt läge just nu: Östersunds kommuns ekonomi går riktigt bra och överskottet i år blir med stor sannolikhet i hundramiljonersklassen. Men de ljusa tiderna är skenbara, eftersom en stor del är regeringens tillfälliga, ettåriga konjunkturstöd. När det försvinner nästa år och vi återgår till regeringens "business as usual"-utsvältning, väntar tuffa tider. Som kommun kan man inte göra någonting av pengar som finns under bara ett år, annat än att lägga dem i en pensionsfond.

Därför tror jag att jag kommer att få delta i ett beslut om en skattehöjning någon gång under de kommande fyra åren. Att kommunen gör så pass fina överskott som den gör beror också på att nästan all verksamhet är nedbantad till svältgränsen. Något utrymme för rejäla reformer inom välfärden har inte funnits, och det vill jag och flera med mig ändra på.

Det är ganska ytliga frågeställningar som dominerar medierapporteringen från fullmäktige. Att ett nytt parti kom in i fullmäktige dominerar i den ena tidningen, medan alliansens angrepp dominerar den andra. Hur vårt valda presidium (tre herrar på 67, 63 och 63 år) skojade om sig själva som "gubbhyllan" hade kanske varit värt att spä på med. Helt oproblematiskt kan man inte se det som, när hela arrangemanget orkestreras av några av salens äldsta män.

Från och med nästa sammanträde ska vi vänsterpartister färglägga fullmäktige och bli mer aktiva i att sätta borgarna på plats.

18 oktober 2010

Parlamentariskt besked

Det kom ett brev från länsstyrelsen i dag där jag läser följande:
Ni har utsetts till ledamot av kommunfullmäktige för tiden till och med den 31 oktober 2014.
Vad spännande det här ska bli! I fyra år framåt representerar jag kommuninvånarna i Östersunds kommuns högsta beslutande församling. Det känns stort att få det förtroendet (och därtill 112 personröster, oombedda men för vilka jag ödmjukast tackar) att förändra vår kommun.

Partiets fyra fullmäktigeledamöter 2010-2014 är:
Christina Hedin
Elin Hoffner
Stefan Konradsson
Nisse Sandqvist

Jag förväntar mig ingen storm av åsikter, men ni som har röstat på Vänsterpartiet tycker jag ska ha högt ställda förväntningar på oss i kommunfullmäktige. Hösten 2014 ska ni inte behöva stå i vallokalerna och känna er osäkra utan tvärtom kunna lägga en självklar röst på oss igen. För att jag och övriga förtroendevalda ska veta vad vi gör bra och vad vi bör göra bättre blir vi glada av respons från er. Till mig kan man alltid höra av sig på nisse.sandqvist[a]gmail.com. Är det något jag gillar så är det att svara på frågor och diskutera politik!

En del av vad vi gör i kommunen kommer jag att blogga om. Kanske dyker det upp något som jag inte känner är helt bra, eller så kanske jag behöver idéer för att göra någonting bra ännu bättre. Då kommer jag att blogga om det också. Jag hoppas att det gör det möjligt för fler att kommentera och diskutera vår politik, så vi kan bli bättre.

Med det sagt vill jag tacka för förtroendet och hoppas att den här mandatperioden infriar åtminstone några av alla mina förhoppningar. 2014 är Östersund en bättre kommun att bo i!

05 september 2010

Motsättningar it is

I det borgerliga drömsamhället finns inga intressemotsättningar. Det finns politiska strider, men på en helt annan nivå. Kvällens partiledarutfrågning i SVT, där Vänsterpartiets ordförande Lars Ohly frågades ut, förhöll sig till stora delar inom domänerna för det framtida borgerliga drömsamhället.

Här kretsar inte frågorna kring världsliga ting som vilka dagens största samhällsproblem är och hur förhållandena påverkas beroende på vilken politik som förs. Istället är det karaktärsfrågor och motsättningar av närmast teknisk art som står i fokus. Varför tillåter Lars Ohly sina barn att gå i friskola? Har ni inte en överenskommelse om skattenivån heller? När kommer Vänsterpartiet överens med Socialdemokraterna och Miljöpartiet om föräldraförsäkringen? Det enda som saknades för en komplett, surrealistisk utfrågning var frågan om rut-avdraget.

Vi har en situation där borgerlig politik under ett par årtionden har undergrävt många av de landvinningar arbetarrörelsen genom historien har gjort. Vårdnadsbidraget drar undan benen för den inkluderande barnomsorgen. Den förödda a-kassan ställer tusentals arbetslösa inför valet att ta jobb till allt lägre löner. Med de nya sjukförsäkringsbestämmelserna skaffar den som har råd en privat sjukförsäkring.

Detta är allvarliga grejer, som vi i Vänsterpartiet har valt att möta sakligt i vår valplattform. Men den tredje statsmakten - här är SVT bara en aktör i en hel flock - har andra syften. En av de genom valrörelsen mest uppmärksammade frågorna har varit opinionsundersökningar. Inte enskilda politiska skildringar eller förslag, utan just undersökningar om vilket parti folk (vanligtvis mellan 800 och 2 000 personer) mest troligt skulle rösta på. Detta tar inte bara utrymme från de viktiga politiska debatterna och journalisternas granskning av politiken, såväl den förda som de förslag som läggs, utan ökar också ytligheten i den politiska processen.

Partierna tvingas ta till utspel och PR för att lyfta siffrorna tills nästa opinionsinstitut offentliggör sin senaste undersökning. Och där gynnas den som har de största PR-resurserna och de enklaste svaren. Ett sådant politiskt spel gynnar inte ett demokratiskt politiskt samtal, där idéer och samhällsvisioner ställs mot varandra ur olika perspektiv. Istället kommer det att handla om partiledares personlighet och karisma, om allmänmoral och om att framställa sig som en del av det vinnande laget.

Då får vi också en utfrågning där konfliktfrågor berörs något, men som huvudsakligen handlar om annat än det som höstens val gäller. Här hamnar konflikten mellan vad Lars Ohly har sagt förut och vad han säger nu, mellan vad V och S och MP säger. Det här är ett stort problem för demokratin. Även om också sådana frågor behöver lyftas upp till diskussion måste det finnas en gräns för hur mycket utrymme de ska tillåtas få.

Angående Ohlys svar i utfrågningen finns mycket att säga. Jag upplevde att han var ovanligt pratig och inte lika rak som jag hade förväntat mig. Eftersom de båda utfrågarna hade åtskilliga frågor med ledande utformning skulle han i större utsträckning ha svarat att frågan är felställd och besvara den ställd på ett bättre sätt, hellre än att dra igång långa resonemang som försök till förklaring. Han misslyckades delvis med att knyta samman den individualiserade föräldraförsäkringen med resten av de jämställdhetspolitiska strävandena, men lyckades rätt bra med att förklara hur människosyn avgör partiets syn på exempelvis rättspolitik. Ännu finns tid att hitta sätt att uttrycka vår politik på ett mer slagkraftigt sätt. Det är bara att sätta igång...

17 augusti 2010

Battle of the välfärd

I dagens LT står vänstern mot centern i välfärdsfrågan.
Nisse Sandqvist (Ung Vänster) mot Hanna Wagenius (CUF).
Gemensamt mot individuellt, offentligt mot privat.


Rätt förutsägbart, i och för sig, men också angeläget med lite rappare och vassare formuleringar. Sjukt obekvämt också att bli kallad "framtida makthavare", när jag snarare vill se mig själv som evig samhällskritiker... Here goes:

Vad är det som är så farligt med lite valfrihet?

I våras hade 1 700 personer visat intresse för att få en privat hälsocentral i Östersund. Med stöd av nya borgerliga lagar får nämligen vem som helst starta Välfärd Aktiebolag – och skicka fakturorna till landstinget.

Hemma i Torvalla skulle de 1 700 personernas valfrihet få drastiska konsekvenser. För när Välfärd AB ska ha sina pengar från landstinget, måste det dras in från oss som inte väljer privat.

Då är det inte längre vårdbehovet hos 8 000 personer i min hälsocentrals område som ska avgöra hur mycket pengar den ska få. Istället är det efterfrågan som ska styra.

Skillnaden mellan behov och efterfrågan är också skillnaden mellan gemensam och "valfri" välfärd. Där valfrihet råder finns många som inte väljer. Vem känner deras behov?

Den gemensamma välfärden skapades för att garantera jämlikhet. Det vi alla äger tillsammans kan ingen använda för att sko sig på andras bekostnad, och vi bestämmer gemensamt hur fördelningen ska ske. Utvecklingen i dag går istället mot att göra business av välfärden.

Med privata inslag görs vår välfärd till en handelsvara. Eleven blir till kund i Skolan AB, och på varje kund ska man ju göra en liten vinst (eller helst en stor). Vinstintresset blir en viktig princip, som tävlar mot behovsprincipen om uppmärksamhet.

Redan i dag gör de privata välfärdsbolagen vinster på flera hundra miljoner kronor per år. Skattepengar blir privata vinster istället för välfärd i Torvalla.

Vinstskapandet är inget trolleri: Med färre anställda och större elevgrupper kan kostnaderna sänkas och vinst tas ut. Kommunens skolor och äldreboenden tvingas försämra villkoren på samma sätt för att konkurrera.

Privatiseringarna är tursamt nog ingen naturlag. Det handlar om politiska val. Antingen vill man att vinstmotiv ska styra välfärden, eller så vill man låta våra gemensamma behov styra.

I höst har vi möjlighet att rösta för mer av gemensam välfärd, eller emot. Jag vill ha världens bästa välfärd, utan valfrihetens vinstintressen. Därför väljer jag Vänsterpartiet.

16 augusti 2010

Ohly in town

Lars Ohly var på besök i Östersund i dag. Med sig hade han ett budskap om välfärd, jobb och rättvisa. Det är ju inte så illa pinkat.


Innan han talade till massorna friade han till medierna (SR, ÖP, LT) i mina hemtrakter, Torvalla. En egen reflektion är att det är rätt intressant hur media i stora stycken lyckas göra valteknisk fråga av en politikers budskap: Håll ihop välfärden - privatiseringarna, skattesänkningarna och avregleringarna sliter den itu!

Ohly tyckte att det var en dålig idé att göra X. Han lovar att det ska satsas Y kronor på Z.

Det är jättesvårt att återge större resonemang och sammanhang i nyhetsform, men nog nödvändigt om allmänheten ska bli klok på verkligheten genom sin mediekonsumtion. Av den anledningen får vi pseudodebatter om begrepp, istället för om seriösa värderingar. Jantelag istället för driftsprincip. Helt enkelt för att det är så lätt att nå ut med begrepp som jantelag, och så svårt att nå ut med mer seriös samhällskritik. Synd, inte minst för demokratins skull.

13 augusti 2010

Feminism i praktiken

Vänsterpartiets senaste utspel är exempel på hur man kan agera praktiskt för en mer jämställd politik. Dels att nyttja de kollektiva matbespisningarna mer genom att erbjuda föräldrar take away-mat till självkostnadspris. Dels genom att öka personaltätheten i förskolan, en åtgärd som både skulle lätta på stressen bland anställda i förskolan och locka fler att placera barnen i förskola för att gå ut i arbetslivet igen (en sorts feministiskt svar på vårdnadsbidraget).

Precis som vissa vänstermänniskor ibland använder ord som "fascism" så mycket att de drabbas av inflation, på samma sätt gröper många borgerliga ur centrala politiska begrepp. Nu senast kallar Centerkvinnorna i Jämtlands län avdraget för hushållsnära tjänster ett sätt för "framförallt låg- och medelinkomsttagare" att få hjälp i hemmet. Därtill påstås att det har "motverka[t] inkomstskillnader mellan kvinnor och män". Vilket såklart är bullshit.

En tredjedel av avdragen görs av folk med över 50 000 i månadsinkomst. Avdraget fördjupar redan rådande samhällshierarkier. Vänsterpartiets senaste förslag syftar tvärtom till att bryta dessa. Det är skillnaden.

11 augusti 2010

Media, makten, välfärden

Läser på Johan Lindahls blogg ett intressant resonemang om tv-reklam och Vänsterpartiets problematiska förhållande till den. Jag håller inte med om slutsatsen - att vårt parti borde satsa på tv-reklam 2014 - men det här är en del av en diskussion som behöver få mycket större utrymme i vänstern.

De härskande tankarna är de i media härskandes tankar, till stor del. Men i ett system präglat av ekonomisk orättvisa kan det inte vara upp till den svage att besegra den starke på samma ekonomiska spelplan. Som Socialistiska Partiet i Nederländerna har visat kan också smartare tankar och ett helt annat sätt att agera politiskt än det gängse vara nog så effektivt.

Vänsterpartiet i Västmanland har gjort en egen reklamfilm. Den är med sina 20 sekunder precis vad jag vill ha av vänsterpartistisk propaganda:



Om vi ska låta den här reklamfilmen få fäste i folks medvetande genom nationell tv-kampanj får vi hosta upp åtminstone en miljon kronor, förmodligen mer. Det blir dyrt och då har vi inte råd med särskilt mycket mer. Kampen om välfärden kommer knappast att vinnas genom tv-skärmen.

Men genom att göra slagkraftiga videor likt den ovan, som folk uppskattar att se, kan vi få många att sprida dem vidare själva. Som en del av ett mycket bredare informationsarbete, kan vi på så sätt stärka rörelsen och få ut vårt budskap till stora grupper - utan att låta tv-bolagen åderlåta vår partiekonomi. Vårt vapen måste vara aktivisternas samlade kreativitet och kämpaglöd, snarare än antalet miljoner satsade på kommersiell reklam.

Kan vi "down-size" de direkt kommersiella inslagen i valrörelserna har vi vunnit väldigt mycket. Men det kräver av oss själva att vi aktivt arbetar med alternativen till den rena tv-reklamen, ungefär som vi med detta bloggande och youtubande av sevärda videosnuttar gör. Gräsrotsaktivism har också fördelen att den, vid sidan av att den är billig, får rörelsen att hämta sin näring på rätt ställen.

10 augusti 2010

Vi förtjänar bättre jobb!

Det var då ett jävla gnäll från de unga moderaterna (senast i dagens LT) om "ungdomsskatten". Ja, någon sådan skatt finns förstås bara i Muf-killarnas kampanjhandledning, men det handlar i alla fall om arbetsgivaravgifterna.

Ska den som har ungdomar under 26 år anställda få arbetsgivaravgifter betalda av regeringen, eller inte? Det är det frågan gäller. Att låta subventionera avgifterna för samtliga unga anställda är ineffektivt mot arbetslöshet och blir rätt dyrt, runt 10 miljarder i år. Så stora pengar kan man satsa mer precist, till exempel genom att direkt anställa folk där de gör stor samhällsnytta.

Över huvud taget satsar den unga högern mer på klatschiga ord och uttryck än på seriös politik i det här valet. CUF säger i sin kampanj att "LAS är för Lars 58" och KDU låter oss veta att "den som sköter sig och jobbar hårt tvingas sluta före den mindre kompetente arbetskamraten om firman skär ner". De båda ungdomsförbundens fantastiska förslag för att komma till rätta med dessa bekymmer är att ungas formella (men i verkligheten obefintliga) arbetsrättsliga garantier helt ska avskaffas.

Vi skulle behöva diskutera varför de blå ungdomsförbunden inte föreslår saker som faktiskt skulle stärka ungas ställning i samhället. Varför ska unga få sänkta löner, istället för redan låga kollektivavtalsenliga? Varför ska unga vara nöjda med att de "jobbar" när de utnyttjas på praktik och "sms-jobb" för ett par tusenlappar i månaden? Varför vill borgarna minska möjligheten till komvux och vidareutbildning för den som har haft det tufft i grund- och gymnasieskolan?

Om det vore så enkelt som att bättre villkor för den som anställer ger bättre möjligheter för unga att få jobb så skulle vår tillvaro se annorlunda ut. På 1970-och 80-talen skulle knappast någon ung ha haft jobb, och sedan 90-talets början skulle nästan alla unga ha fått jobb. Men så ser det alltså inte ut. Flexibilitet, lägre lägstalöner och osäkra villkor har gett oss massarbetslöshet. En borgerlig - ända sedan kunskapslyftets slut - utbildningspolitik har dessutom gjort unga arbetslösa dåligt lämpade för framtidens jobb.

Råkar man vara ung förväntas man i dag passa elitens ungar och jobba gratis åt lycksökande entreprenörer. Det är inte tu tal om att makten på arbetsmarknaden är skevt fördelad eller att den gemensamma välfärden skriker efter fler arbetande händer. Nej, överklassen har åtnjutit stabil hegemoni i debatten om jobben de senaste åren. Men vi har fått nog nu. Överklassfesten är slut. Vi förtjänar bättre.

09 augusti 2010

Att gräva där man står

Läser i Arbetaren om vem som är Folkpartiets kärnväljare. Hon är en urban, välutbildad tjänsteman som har det gott ställt och identifierar sig mer som samhällsintresserad än som folkpartist.

Med detta i bakhuvudet känns Folkpartiets utspel om burkaförbud fantastiskt roliga. I de områden där kärnväljaren - och för den delen även ledande partiföreträdare, lokalt som på riksnivå - bor förekommer i princip inte beslöjade kvinnor. Burkan, en fråga som folkpartisterna i allmänhet har rent abstrakta och principiella snarare än konkreta och verklighetsanknutna åsikter om, är en icke-fråga för kärnväljarna. De berörs inte av den. Det är över huvud taget få som bär burka eller liknande i Sverige, kanske några hundratal.

Folkpartisterna fiskar här efter röster utanför sitt egentliga revir. Avsikten är såklart att locka väljare som är icke-urbana, icke välutbildade och har ett mindre uttalat intresse för samhällsfrågor. Väljare som tycker att moralfrågor saknas i debatten och som tycker att rätt är rätt och fel är fel. Väljare som annars sneglar åt brunare håll på den politiska paletten. Med detta får man den debatt man förtjänar - en debatt som sannolikt inte tjänar progressiva syften.

Jag har inget emot att Folkpartiet Liberalerna söker nya väljargrupper, men nog kunde de ha valt en värderingsfråga som leder tankarna i mer liberal riktning än burkaförbud.

26 juli 2010

Reaktionärerna och revoltörerna

Det är trångt inte bara i mitten utan även längst till höger inför höstens val. Mitt i en samhällsutveckling där konservatismen firar sina största segrar sedan krigsnationalismen under 1900-talets första hälft, är det ändå de mest uppenbart reaktionära partierna som riskerar att inte få några ledamöter i riksdagen. Trängseln, eller snarare mångfalden, bland reaktionära politiska krafter kan bidra till att fälla flera småpartier den 19 september.

Är det lagen om anställningsskydd, las, som är ens största hatobjekt, så är Centerpartiet det självklara valet. Man kanske är en excentrisk entreprenör som av princip säljer privatimporterat tyskt vin under disk, anställer papperslösa som jobbar utan lön varannan månad och åker ut på landet ibland för att lukta på koskit i syfte att återväcka minnen från ungdomens 30-tal, när man som ung bondeförbundare agiterade för ett rasrent och harmoniskt land. Tyvärr börjar många av denna sorts reaktionärer dö av, så här hänger det på att vi mobiliserar varenda en för att klara fyraprocentsspärren.

Om mohammedanerna, för att använda ett politiskt inkorrekt sanningens ord, är samhällets största gissel lägger man sin röst på Sverigedemokraterna. Samhället har förändrats de senaste åren, och det är mot islamisering vi har förts - det märks inte minst bland oss i rätt isolerade, skånska småsamhällen. Vi har aldrig varit mycket för det där med kultur, men nu när främlingarna viftar med sina koraner och förbudskrav vill man ju slå vakt om sin svenska flagga och midsommarstången. Tillväxten har varit stark bland landsbygdsreaktionärerna sedan besvikelsen efter Ny Demokrati - men kommer den att räcka till i detta val?

Kristdemokraterna är alltjämt partiet för familjens och den rätta moralens värnare. Kanske är man en pingstvän som med tilltagande bestörtning läser om kulturella eftergifter åt alltfler grupper, och drömmer sig tillbaka till den tiden då homosex var förbjudet enligt lag, eller åtminstone till den tiden dess utövare klassades som sjuka. Eller så är man pingstvännens, laestadianens och mormonens muslimske motsvarighet, den reaktionäre wahhabiten som vill bevara vårdnadsbidraget åt den vid spisen rekorderligt kuvade hustrun. Kampviljan bland dessa har gått tillbaka i takt med att samhället i övrigt har blivit alltmer reaktionärt. Vad finns det att kämpa emot när knappt någon kämpar för något längre? Ändå brukar Livets Ord med flera, genom gudomlig arbetsiver och trofast fotarbete på Småländska höglandet, lyckas klara KD över riksdagsspärren. Ibland som genom ett nålsöga.

Med detta vill jag peka på vad jag upplever som ett tydligt upptrampat utrymme för samhällsdebatt på ytterhögerkanten i svensk politik. När det offentliga samtalet rör sig inom begreppsramar som etnicitet/mångkultur, valfrihet/ungdomsskatt, bidragslinje/mygel, verklighetens folk/särintressen och radikalfeminister/miljöfundamentalister, så finns all möjlighet att slippa klassanalys och massorganisering. I en tid då klasstriderna rasar så drastiskt mellan storfinans på offensiven och arbetarklass i sönderfall, höjs det högerpopulistiska tonläget. Och visst är det lockande att ty sig till värdekonservativa populister, när det gamla arbetarpartiet ändå inte vill någonting - mer än möjligen att vara ett nyliberalismens mänskliga ansikte.

Jag önskar ibland att det hade funnits en lika stor idérikedom och ideologisk sprängkraft bland samhällets progressiva som bland de reaktionära. Av en slump bläddrade jag igenom en skrift från LO utgiven kring 1995, som en sista suck av självständigt formulerade argument till försvar för gemensam intressekamp. Skriften, "Generell välfärd i allas intresse", gavs ut med expressfart innan resten av LO:s Rättviseutredning, som skriften alltså var ett kapitel ur.

Efter Rättviseutredningen skrapade LO och Partiet undan liknande obehagliga självständigheter, för att bereda plats åt det passiviserande nyspråket. Nu ska statsfinanser saneras grundligt, punkt. Löntagarkollektivet (om man nu överhuvudtaget ska prata om kollektiv, det är tveksamt) ska ta ansvar så löneökningarna blir hanterbara. Miljön ska vi visst tänka på - genom att skapa en aldrig sinande tillväxt och entreprenörsanda. Och så vidare. Fina ord, ofta inbäddade i samma dubbeltydiga formuleringar som de borgerliga använder. En folkpartist pratar alltså samtidigt om en mer auktoritär sorteringsskola - för att värna arbetarklassens ungar. Och moderaten påpekar att vi ska privatisera vården - för att vård aldrig ska bli en fråga om plånbokens tjocklek.

Kvar finns en rörelse till vänster som milt sagt kan kallas marginaliserad. En fackklubb inom ett LO-förbund som tar till strid riskerar att bli angripen och utfryst av LO- och förbundsledning i händelse av mediedrev. Socialdemokrater som ifrågasätter det grunda ideologiska underlaget för samtida socialdemokratisk politik kallas för sekterister av Partiets högdjur. När SAC blåser till konflikt tillkallas polis och begrepp som maffia, extremister och utpressning haglar från höger till vänster.

Min förhoppning är att folk som blir less på de ytliga utspelen, och till dessa hör ju även ytterhögerns offentliga framträdanden, tar till orda och börjar organisera sig. Även om högerns gaphalsar är aggressiva och dominanta har de, precis som socialdemokratiska ledarfigurer, fullkomlig makt enbart därför att vanligt folk står passiva, stilla, under dem. Om det formas en rörelse som revolterar mot hela skiten - allt skitsnack, all tillbakaträngning av de redan marginaliserade, all elitism - är vår kamp till hälften vunnen. De enskilda revoltörerna måste börja tänka till nu genast, och som allra minst utnyttja sin valfrihet att rösta bort sittande regering i höst.

Och så en uppmaning till dig som inte orkar läsa långa blogginlägg eller långa böcker: Köp, för sex kronor, sammanfattningen av boken Jämlikhetsanden från Karneval förlag. Tidstypiskt aptitligt döpt till "Ojämlikhet skadar allvarligt dig själv, dina barn och landet du bor i".

12 mars 2010

En tidning över gränsen

Landets lokaltidningar är i kris. Jag begriper att det är svårt att fylla en tidning med intressant innehåll när redaktionens samlade resurser och kompetens inte räcker till. Ofta tar man till genvägar, som att fylla ut med material från TT eller andra nyhetsbyråer.

Men därifrån till att upplåta redaktionell nyhetsplats åt politisk propaganda går en avgrundsdjup etisk gräns. Länstidningen Östersund valde den 11 mars att överträda den.



Tidigare under kvällen skickade jag följande mail till länets nyhetsredaktioner:

Hej!

I ett inslag på ltz.se kan jag i dag se en propagandavideo från Svenskt Näringsliv om det så kallade rut-avdraget. Adress: http://ltz.se/nyheter/bostad/1.1876042-rut-gor-svarta-jobb-vita

Inslaget publicerades klockan 11.27 under avdelningen Bostad och presenteras i spalten Senaste nytt som "Webb-tv: Rut gör svarta jobb vita". Den uppdaterades dessutom 15.25, så redaktionen är medveten om att videon finns där. Texten under videoklippet lyder i sin helhet såhär: "Om oppositionens löften att slopa rut-avdraget, blir verklighet, lär hälften av jobben försvinna på företaget Hjälp Hemma. Det säger företagaren Peter Svanborg, vd för Hjälp Hemma, som gått från 1 till över 50 anställda på två och ett halvt år. Tack vare rut-avdraget." Länstidningen publicerar alltså inslaget som redaktionellt material och markerar inte på något vis att Svenskt Näringsliv står bakom.

Upphovsmakarna skräder inte orden - inslaget är lika opartiskt som om jag själv hade producerat videon för Vänsterpartiet. Det heter till exempel att "Det är vita jobb som hotas ifall oppositionen slopar rut-avdraget". Givetvis ges inga mer precisa siffror och inga av påståendena bemöts av någon med avvikande åsikt.

Det här är inget annat än skandalöst illa hanterat och fräckt av Länstidningen. Att de släpper igenom propaganda från näringslivet av detta slag väcker frågor kring hela tidningens trovärdighet. Att länken har uppdaterats visar ju att de inte sett några problem med innehållet. Får Länstidningen betalt av Svenskt Näringsliv för detta? Kan vem som helst, även LO, få sina politiska hjärtefrågor publicerade som redaktionellt material i Länstidningen? Vilken rätt har läsarna att få reda på vad som är nyheter och vad som är privatfinansierad politisk propaganda? Svenskt Näringsliv satsar tiotals miljoner kronor varje år på utåtriktad medieproduktion, och med hjälp av lokalpressen - i detta fall ltz.se - blir genomslaget enormt.

Om det finns någon journalistisk heder kvar på Östersundstidningar bör man klart och tydligt rätta till det pinsamma inträffade och skaffa sig rutiner för att det inte ska ske igen. Det här kan också föranleda en bredare pressetisk debatt. Hur långt ska tidningar med resursbrist få sträcka sig för att fylla sidorna (i papperstidningen såväl som på nätet) med innehåll? Vilken roll har tidningen i vår öppna demokrati, åsiktsförsäljarens eller -förmedlarens?

Med vänlig hälsning
Nisse Sandqvist
Jag skickade också ett upprört mail till ansvarig utgivare med frågan om hur han ställer sig till publiceringen av Svenskt Näringslivs video. Sannolikheten är stor att jag nu säger upp prenumerationen på Länstidningen, trots att jag av ideologiska skäl vill stödja "oppositionens" tidning här i länet. Det är oerhört tragiskt när vi snart bara har en enda tidning i länet till följd av att den mindre lokaltidningen sänker sig själv.

Nu hoppas jag att det blir en rejäl pressetisk diskussion kring det här. För visst vill länets övriga journalistkår ta sitt demokratiska uppdrag på allvar?

19 januari 2010

Skolan ett statligt ansvar?

ABF-huset i Stockholm, tisdag kväll, fullsatt seminariesal, tre kvinnor framme i panelen. Ämnet var skolan i privatiseringarnas tidsålder. Inte mycket nytt framkom under presentationerna som i stort var anpassade efter publiken - i övre medelåldern och uppåt. Här tycker jag att arrangörerna ABF och Nätverket Gemensam Välfärd borde appellera mer till ungdomar; vi var en handfull sådana närvarande av knappt 80 i publiken.

Ann-Marie Lindgren från Arbetarrörelsens Tankesmedja och Eva-Lis Sirén från Lärarförbundet redovisade sina respektive perspektiv på skolans utveckling de senaste 20 åren. Som tur var piggade tidigare jämställdhetsutredaren och Ordfront-direktören Gertrud Åström upp som samtalsledare med sin norrbottniska.

I seminariebeskrivningen stod om konflikten mellan statligt och kommunalt ansvar för skolan, men föreläsarna berörde det bara som hastigast. Därför ställde jag en fråga om hur de ser på de ansvarigas - kommunerna och dess politiker - roll i skolans utveckling.

Min uppfattning, åtminstone från min horisont i Norrlands inland, är att skolpolitikerna i största allmänhet har dålig kontroll över skolan. I nämnder och styrelser sitter folk vars beslut mestadels handlar om pengar och fysisk skolplanering. Kvalitetsuppföljning och utvecklingsarbete har andra hand om - tjänstemän eller konsulter. Inte för att lokala skolpolitiker är oengagerade eller dåliga, utan för att systemet inte ger dem särskilt stort manöverutrymme. Häri tror jag en förklaring ligger till att lärare i kommunala skolor upplever det som att beslutsvägarna är långa och arbetssätten trögföränderliga. Lösningen torde vara att antingen satsa rejält på att styra hårdare från staten/ge skolpolitiker tydligare mandat, eller helt enkelt ta tillbaka skolan i statlig regi. Det senare är att rekommendera för mitt hemlän, där i vissa kommuner skolor snart riskerar att ha upptagningsområden på tio tusen kvadratkilometer.

Ett annat viktigt område är det som Eva-Lis Sirén underströk, nämligen lagstiftningens, statsstödens och de statliga kontrollorganens omfattning, kort sagt riksdagsmajoritetens ansvar. Genom att ge kommuner, vars ekonomier i många fall vacklar betänkligt, fullt finansieringsansvar både för den egna skolan och för alla privata som så önskar har staten gjort skolan till en arena där skolkvalitet beror på kommunens status. Här kan en del göras med framför allt direkt ökade anslag till skolorna. Tillbaka med resurser till elevhälsa och annan resurspersonal, öka lärarlönerna, reformera arbetsorganisationerna underifrån. Mer fotfolk, färre mellanchefer. Och gör gärna skolan statlig, om än varken Lindgren eller Sirén ville gå tillbaka till statligt "som det var förut". Nej, men vi borde kunna förstatliga skolan på ett nytt sätt.

Privatskolorna, då? De fristående skolorna är varken bättre eller sämre än kommunala, som Lindgren så klokt och eftertänksamt konstaterade. Och när det enda som i grunden skiljer de kommunala och de fristående skolorna åt är ägandeformen, tycker jag att förslaget till beslut är rätt uppenbart: Bort med fristående skolor och fram för bättre offentliga.

12 januari 2010

Sett och läst

Bodde jag i Stockholm skulle jag göra betydligt fler besök i stadens ABF-hus än vad jag gör i Östersund. Anledningen är helt och hållet politisk: ABF i Östersund anordnar företrädesvis föreläsningar som jag kategoriserar som "flum, feelgood och new age", medan man i Stockholm, åtminstone rätt ofta, är politiska i enlighet med arbetarrörelsens traditioner.

Så anordnas exempelvis på ABF-huset i Stockholm årligen Socialistiskt Forum, där massor av bra saker sägs. Tankesmedjan Konflikt tog under 2009 års forum på sig att dokumentera några av arrangemangen på film. Ett av inslagen är "Media, arbetarrörelsen och makten över tanken", ett samtal mellan Åsa Linderborg, kulturchef på Aftonbladet, Ali Esbati, anställd av Manifest Analyse i Norge och Daniel Suhonen, redaktör för SSU:s tidskrift Tvärdrag. En sympatisk samling människor som resonerar mycket klokt kring arbetarrörelsen/vänstern och media. Se filmen här! Efter en lite seg inledning kommer det första inlägget cirka 10 minuter in.

Nämnde Suhonen har tillsammans med en annan otroligt skicklig journalist, Dan Josefsson, skrivit i dagens Aftonbladet om den socialdemokratiska elitens tidskrift Arena. Här kan man tro att Suhonen bara är bitter mot sin konkurrent på tidningsmarknaden, men läser man artikeln så förstår man bättre. En nyktrare socialdemokratisk analys av sosseelitens idédebatt får man nämligen leta efter. Läs den här!

Uppdatering: Givetvis måste den kritiska socialdemokratiska rösten rättas av en inte fullt så kritisk, men Helle Klein ger i sitt blogginlägg plumpheten ett nytt ansikte...

Att läsa om och försöka begripa sin omvärld är ett stort projekt i vårt så kallade informationssamhälle. Det är inte alltid helt lätt att veta var man ska börja. Men med hjälp av Dagens Konflikt och Aftonbladet Kultur kan man i alla fall börja skönja strukturer och konturer i samhällsbilden. Man kan ju börja med att läsa och lyssna på det som gör en gott...

11 januari 2010

Sett och hört

Nu tänker jag börja blogga lite oftare. Det är så förbannat mycket man går och blir så förbannat förbannad på. Som den där Edvard Unsgaard, som var journalist för Sveriges Radios Ekot fram till valet 2006 då han anställdes av Fredrik Reinfeldt som statsministerns pressekreterare.

Han har nyligen hamnat i visst blåsväder med en avslöjande uppdatering på Facebook, som röjer hans klassiskt moderata människosyn:


Vänsterpartisten Erik Berg kontrar desto bättre (klicka på bilden för större text):


Under avdelningen "hört" har vi årets hittills roligaste radioinslag, P3-programmet Brunchrapporten som frågar sig hur en socialistisk såpa ser ut. Vänsterpartiets Hans Linde ger en klockren, initierad beskrivning.