Klimat från Östersund till Köpenhamn

Det blev en lite lam klimatdebatt på Jämtlands Gymnasium Wargentin i dag. Bitvis kände jag mig som parodin på Tim Robbins i Team America, när han förklarar företagens makt över amerikagänget. Men ännu mer verkade motståndarna som Tim Robbins marknadsliberala motsats. "Bussa marknaden på klimatet så fixar det här sig."

Som av en händelse har i dag gänget bakom infotainmentfilmen "The Story of Stuff" släppt uppföljaren "The Story of Cap & Trade". Ovetandes om denna har jag under dagens debatt argumenterat längs samma linjer, i stora drag. Se gärna den nya filmen (cirka 10 minuter) och, om du har tid, även den första (runt 20 minuter). Det är ett rätt kul koncept, amerikanskheten till trots. I korthet handlar Cap & Trade-filmen om att "näringslivet" - det lilla skikt i samhället som har ackumulerat mest kapital - övertygar de politiska beslutsfattarna om att inte rucka på orättvisorna och de stora företagens vinstmarginaler i klimatarbetet. Kvar blir en sannolikt dåligt fungerande marknad, med alla de svagheter som ett spekulativt system innebär. I sin syn på "staten" har såklart Story of Stuff-gänget en ännu mer naiv syn än någonsin jag har, men det tycker jag att man kan ha överseende med.

Överlag tycker jag att vi är dåligt pålästa i klimatteori och -ekonomi. Det hjälper inte att CUF försöker argumentera i resonerande ton om ekonomiskt effektiva klimatåtgärder när man i sin rapport om klimatpolitiken viftar bort "extremister som Marx och Lenin" på fyra meningar och kategoriskt hävdar att färre regleringar och mer handel räddar klimatet. Det är lika oseriöst som när socialförsäkringsministern utvecklar en minneslucka lika stor som all den kritik hon fick från remissinstanser för ett par år sedan.

I ÖP på ledarplats kan vi läsa det centerpartistiska referatet från debatten. Det är entreprenörsanda och företagsamhet - kodord för mer av samma som nu - som gäller i den nya centerpartistiska given. Den glesbebodda landsbygden är med bara under förutsättning att folk kör mycket bil. Något samhällsplanerande kommer inte på fråga, det är helt och hållet en fråga för entreprenörerna och företagarna. Att den progressiva utveckling som Sverige och några andra samhällen i världen har haft i modern tid på olika områden har varit resultat av tydliga offentliga direktiv nämns inte gärna. Inte heller att detta - direkt offentlig styrning av resurser och marknader - till och med kan vara en förutsättning för ett nytt, hållbart företagande.

Jag önskade mig som slutord i debatten dels att vi alla inom kort ska rymmas inom vårt rättvisa miljöutrymme, dels att mötet i Köpenhamn slutar utan bindande avtal. Hellre diskussioner på väg åt rätt håll än ett illa genomarbetat klimatavtal som låser fast oss ännu en tid vid "mer av samma".

Vi får väl se hur det går. Till helgen är jag i Köpenhamn.

Uppdatering: Samfunnsplanlegging var ordet jag sökte! Norska Fagbevegelsens (motsvarande svenska Kommunal) ordförande Jan Davidsen säger några sanningens ord till de styrande i Norge:

Det vi trenger nå er politisk styring og regulering. Markedene må reguleres for å hindre flere ødeleggende finanskriser. Hensynet til klimaet, og til framtidig energiforsyning, må fra nå av inn i all samfunnsplanlegging. Det krever omfattende politiske inngrep. I årene som kommer vil vi derfor sannsynligvis stå overfor en skjerpet kamp mellom demokrati og markedsmakt.

Uppdatering 2: Läs mitt inlägg från i somras om EU:s klimatarbete. Målet för arbetet - mötet i Köpenhamn - är ju snubblande nära nu.

Om detta må Sahlin berätta

Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin kom till Östersund i dag för att prata politik med oss unga, och jag kunde inte låta bli att närvara. När ett antal harmlösa frågor från S-sympatisörer och idiotiska frågor från de lokala ungmoderaterna hade passerat tog jag ordet.

Jag förklarade kort mina funderingar kring det här med socialdemokratin och rättvisan. Min uppfattning är att politiken - de ideologiska motsättningarna och den på olika valmöten använda retoriken undantaget - har gått åt höger under både borgerliga och socialdemokratiska regeringsperioder sedan 1980-talet. Till exempel när det gäller de klyftor som Sahlin mycket riktigt påpekade ökar i dag. Eller kriget i Afghanistan, om vilket Socialdemokraterna i dag är överens med borgarna.

Först undvek Sahlin resonemanget genom att upprepa hur klyftorna i dag ökar. Jag blev irriterad och bröt in med att påpeka att de har ökat - i olika hastighet - oavsett politiskt styre. Sahlin blev irriterad och sa att det har ökat på vissa områden och minskat på andra, men lämnade sedan frågan. Efter att ha upprepat hur viktigt det är att "politiken" tar tag i klyftorna mellan folk ville Sahlin varken göra självkritik eller diskutera ur ett tydligt klass- eller maktperspektiv. Så jag gjorde ett sista försök att få ur henne om några avgörande faktiska trendbrott är att vänta i verkligheten, i den händelse att en sosseledd regering skulle få regera. Inte heller där blev det några svar, och där var hennes tålamod med mig slut varpå de mindre kritiska frågorna åter kunde ta vid.

Det bör påpekas att Sahlin är skicklig på att mota ungmoderater innan de hinner förstöra hela kvällen. Hon avbryter dem innan de hunnit rabbla upp sina antiintellektuella monologer om att samarbeta med "kommunisten Ohly" eller "lagen om anställningsskydd är dålig för ungdomar". Sen påpekar hon på ett fyndigt sätt att de borde sluta tramsa och att den verkliga politiken är mer allvarlig än vad Muf vill ge sken av. Sahlin passar också bra i samtalsmiljön med ungdomar, skapar igenkänning och förståelse.

Mindre kul är hennes attityd mot vänsterkritik. Sahlin må vara i opposition och relativt underläge just nu, men den position hon agerar från i polemik med vänsterkritiker är makthavarens. Poster som vice statsminister, arbetsmarknadsminister, miljöminister, energi- och samhällsbyggnadsminister och integrationsminister är en del av hennes tidigare karriär. Att inte vilja erkänna och diskutera (försvara, förklara eller be om ursäkt för) utfallet av socialdemokratiska regeringars arbete 1990-91, 1994-95 och 1998-2006 är dålig stil. Utan att diskutera det vi har gjort förr om åren får vi en felaktig uppfattning om vad som bör göras kommande år.

Det finns åtskilliga konkreta frågor man kan diskutera om "ökade klyftor" är för abstrakt för att ta på. Exempelvis skattereformen runt 1990, som bäddade för en rejäl omfördelning av resurser uppåt i samhället - från lägre klasser till högre. Pensionsuppgörelsen är ett annat dåligt beslut. Skolpengssystemet ännu ett. EU-inträdet med kapitalliberaliseringsdirektivet - se där, ett par andra systemförfulande politiska beslut. Som har avorganiserat, avväpnat, passiviserat arbetarrörelsen och arbetarklassen, och fört över makt och rikedomar till eliter och marknader.

Utmaningen som jag vill se Mona Sahlin anta är att bryta trenden. Reformer ska ha som syfte att flytta fram arbetets positioner på kapitalets bekostnad - inte antas genom beslut som måste vara "blocköverskridande", ett ord som hon underströk i framför allt skolfrågan. En rödgrön regering 2010-2014 måste få siffrorna att gå åt rätt håll. Gini-koefficient, reallöner, jämställdhetsindex, offentlig sektors andel av BNP - tråkiga termer, men fullständigt nödvändiga att arbeta efter för en regering ledd av Mona Sahlin.