Tyska upplevelser

Super!

Berlinresan var bättre än deltagarantalet skvallrade om. Att bara 21 av oss på Kvarnby fick uppleva allt det roliga är synd, för den gediget planerade veckan förtjänade ett större intresse!

För det första var vädret högsommarfint varje dag. Vårblommorna har slagit ut och solen gav ursäkt för ett antal smarriga glassar. Och hur härligt ser väl inte Potsdam ut, med blommande syrenbuskar och pampiga preussiska slott?

Sanssouci, i Potsdam.

För det andra är Berlin fullt av intressanta, om än kanske inte alltid upplyftande, politiska upplevelser. En promenad i Östberlin gav exempelvis följande lärdom:

Utanför många hus har minnesstenar lagts för att hedra några av de miljontals judar som utrotades under det nazistiska projektet.

Men minnesplattorna över stupade antifascistiska kämpar, som brukade sitta på fasaden vid portarna, finns sällan kvar. Detta berättar Henning Süssner, som också tolkade alla studiebesök vi gjorde i stan.

För det tredje gav oss studiebesöken en bild av hur läget är i den tyska arbetarrörelsen och välfärdsdebatten i förbundsrepubliken. Ta byråkraten som förklarade varför de senaste årens stålbad inom välfärden är nödvändigt, om än 30 år för sent:

A-kassa är dåligt für alle!

Eller tjänstefacket ver.dis representant, som trots rimliga åsikter om välfärden inte kan presentera ett seriöst motstånd mot elitens nedskärningar. Här behövs samarbete med svenska LO!

Ett fack utan aktivitet = uppgivet.

Att förändra världen-kursen missade inte att vårda minnet av de stora förebilderna här i livet, vid Marx-Engels-Forum:



Samma högtidliga känsla infann sig när Ola och Henrik fick nästan-köra en riktig Trabant på DDR Museum.

Detta var bara ett urval av vår omfattande resa, som också har fungerat som batteriladdare för ett verksamhetsår av kamp, studier och arbete!

Tyskland, över alla!

På söndag kväll åker jag till Tyskland. Tillsammans med andra från skolan ska vi göra studiebesök hos fackföreningar, vänstern och allmänt viktiga organisationer under fyra dagar. Det ska bli hemskt kul.

Innan dess ska tidningen, nu i stort sett definitivt döpt till "¡Adelante! Framåt!", göras klar. Jag hoppas att den ger en rättvis bild av vår otroliga resa till Venezuela.

Så nu är det bäst att jag skriver.

¡Rumbo al socialismo!

Hej och haussa sd?

Det var då ett erbarmligt gnäll om rasistpartiet nuförtiden. Inte bara ska de gå en runda som artiklar efter tevedebatter (mest i obskyra kanaler, förvisso, men ändå) utan även deras övriga förehavanden är ämne för uppmärksamhet. Nu senast får vi veta att de inte tillåter Expo att delta på årsmötet i Köpenhamn. Wow, vi antecknar genast i intresseklubben.

Finge vänsterpartiet lika mycket uppmärksamhet för varje liten sak vi gjorde kunde vi helt upphöra med vårt basarbete. På grund av de ständigt återkommande kopplingarna till sd - "Folkpartiet debatterar mot sd", "Sd kan tvingas skjuta upp årsmöte", "Sd portar tidningen Expo" - aktualiseras rasisternas åsikter hela tiden i vårt medvetande. De får fem gånger så mycket uppmärksamhet som de andra partierna i frågor som rör så kallad integration, och de håller närmast på att bli remissinstans i frågor som yttrandefrihet och invandring.

Tänk om vänstern fick höras, på sådana premisser! Våra åsikter om exempelvis ekonomisk demokrati, arbetslöshet, utrikespolitik och utbildningspolitik är nog så kontroversiella. Det vore helschysst om vi vid varje tillfälle som en central aktivitet ägde rum fick en flock med tidningshyenor på oss som sedan pliktskyldigt förde allt vidare i samhällsdebatten.

Men nu får vi inte den uppmärksamheten. De som får synas mest är alltjämt de som går med på den blåbruna elitens verklighetsbeskrivning. Även om det undantagsvis går att få en debattartikel publicerad är det ett hårt arbete att vara systemkritisk på riktigt i dagens Sverige.

Zoo, feminism, LAtinamerika

Zoo. Åke Netterström, ägare av Frösö Zoo, tänker lägga ner Jämtlands kanske mest betydelsefulla turistattraktion och öppna djurpark i Skåne. Mer om det skrivs glatt i söndagens Sydsvenskan. Det är väl i och för sig bra om Jamtli får en mer framträdande roll som Östersunds stolthet, men vad i... Vi vill ha ett zoo!

Feminism. Jag har varit på feministkurs i helgen. Ovanligt mogna och seriösa diskussioner hölls, även om det är lite knepigt att talarstatistiken alltid ser ut ungefär enligt följande formel:

Antal kvinnor: 18
Antal män: 3
Antal inlägg av kvinnor: 10
Antal inlägg av män: 20

LAtinamerika. Jag har löst en prenumeration av tidskriften LAtinamerika. Kom på att jag vill hålla mig uppdaterad med vad som händer på kontinenten. Det är en fett bra tidning, också. I SvD Kultur läser jag om demokratianalyser av Latinamerika, den ena mer fattig än den andra. Märkligt att man gärna utelämnar de nya demokratiska experiment - Venezuela, Bolivia och Ecuador i första hand (läs mer om massmedias demokratisyn i fråga om Ecuador här) - som faktiskt försöker att bryta med den "status quo" och hopplöshet som sedan 1500-talet präglar kontinenten. Eller, rättare sagt, det är inte så märkligt. När ens synfält inbegriper att man ser att ländernas eliter tycker illa om att folklig vrede kanaliseras genom starka politiska personligheter, då kanske den lite vidare, demokratiska förtjänsten i skeendena går en förbi. Kolla här hur TT sammanfattar huvuddragen i den politiska processen i Ecuador:

Ecuadors vänsterpresident Rafael Correa vill omarbeta författningen för att kunna driva igenom reformer.

Correa är trött på oppositionens motstånd. Därför gick invånarna till folkomröstning på söndagen.

Oppositionen befarar att Correa kan bli för mäktig och börja agera på samma sätt som president Hugo Chavez i Venezuela.

Sitter för övrigt uppe och skriver efter att utmattad ha somnat med kläderna på i går kväll och ha vaknat svettig och stressad nyss.

Uppdatering: Jorge Capelán skriver i Mana om att litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne tilldelades Banco del Libro i Venezuela. Han gör en ganska hård sågning av det hela. Fedt! I den långa artikeln framstår den "ideella" organisationens arbete för litteraturspridning inte som särskilt beundransvärt. Dessutom refereras till den intervju som jag gjorde med grabbarna från Primero Justicia.

Oppositionell på hemmaplan

Jag har spenderat mitt påsklov (det är helsnurrigt, men i Skåne har man påsklov innan påsken, istället för som brukligt är i Norrland efter påsk) hemma i republiken Jamtland. Här märker man, som läsare av socialdemokratiska Länstidningen, tydligt att borgarregeringen inte går våra intressen.

12 villor i Strömsunds kommun tjänar på regeringens ändring av fastighetsskatten, får vi veta i dagens LT. På ledarsidan konstateras samma sak, med tillägget att det här är gammal borgerlig politik - inte ny. Så icke-offensiva är de politiska slutsatser som i dag dras av sossarna.

Det finns fortfarande en slumrande oppositionell attityd till vår nuvarande regering. Många oppositionella ids inte agera; som att det finns någon helig "demokratins osynliga hand" som nu tillåter makten att tänja orättvisornas moraliska gränser. Folket fick säga sitt i september i fjol, och nu ska vi underkasta oss resultatet i fyra år: en osynlig hand som är olycklig för oss som dragit nitlotten och bor i Norrland (i någon annan än de tolv villor som får sänkt fastighetsskatt), men som inte får ifrågasättas.

För hur många är det egentligen som ifrågasätter den här politiken? Många är de socialdemokratiska maktmänniskor eller före detta maktmänniskor som ivrigt påpekar det hjärtlösa i borgarnas klasspolitik. Men när de sen avkrävs på besked om den egna politiken möts man av höjdarnas konstaterande att mycket av borgarnas politik ska nog ändå inte ändras sen, när SAP kommer tillbaka. Jag tror att detta underhåller den apati som många sossar exempelvis här i Jämtland känner. Toppskiktet kväver med sin ideologiskt defensiva attityd det politiska självförtroende och den kämpaglöd som behövs i arbetarrörelsens kamporganisationer.

Problemet med att ha en defensiv inställning till överklasspolitiken är att den så lätt cementeras. Att låta arbetarrörelsens stam bli en slagpåse istället för en boxarhandske bäddar för ännu mer välfärdsslakt i framtiden. Motståndet måste byggas nu, eftersom det är nu det behövs. Till valrörelsen 2010 kommer borgarna att ha börjat dela ut lockgodis till medelklassen för att säkra sitt opinionsstöd. Då hjälper inte längre slagorden om fattigas kamp mot de förmögna.

Lars Ohly försöker agera som motvikt mot den defensiva och moderata sosseeliten. Senast i debattprogrammet Argument, om just fastighetsskatten mot en närmast religiöst överlycklig Mats Odell (kd). Att visa på det orimliga i att avskaffa fastighetsskatten för de rika (och det rimliga i att istället avskaffa den för dem som tjänar minst) är såklart en gångbar linje. Tyvärr fanns inte tid för Ohly att i debatten lägga ut exempelvis regionalpolitiska argument. Lars Ohly har heller inte, till skillnad från kommun- och finansmarknadsminister Mats Odell, några rikstäckande ledarsidor till stöd.

Insikten om att alliansens överklassregering just nu fullbordar en serie övergrepp riktade mot Norrland och arbetarklassen finns nog. Men mobiliseringen bland fotfolket är ynkligt dålig. Nu är det läge för de få organiserande krafterna - LT, ABF och facken - att se till att resa alla lönnsossar till kamp mot välfärdsslakten. Att socialdemokraterna som parti skulle klara av det på egen hand tror jag inte en sekund på.

Mitt eget parti och ungdomsförbund har en egen taktik. Eftersom vi inte håller med sosseriet om att välfärdspolitiken är ett verktyg man kan kompromissa om efter nationalekonomins nycker, går vi på första maj under parollen "Byt regering - byt politik!".